Lilla Rara Sara

Känner att jag går på sparlågan. Den där Jeepdunken man har i reserv fall i fall så man inte kör slut på soppa..
Väntar på att få min medicin också, det underlättar inte att man måste vänta på den ännu ett tag...

Har en hel del nytt att lära mig som gör mig så frustrerad. Vansinnig. Tokig rent ut sagt. Tårarna har nästan runnit över tårkanalen och visat mig svag. Nästan. Men bara när ingen ser.
Det är en vanesak antar jag. Proffsig är ordet. Ordet jag vill vara. Föregå med gått exempel för de äldre. All konflikthantering man läst känns menlös för stunden. Istället skall man sättas på plats. Klimakteriet alltså.. Jisses... Skulle ett leende skada?

Ikväll ska jag verkligen försöka orka med en promenad med hundarna. Brygga en/några koppar detoxtea och pilla lite med garderoben, sortera lite och ställa i ordning... Det har blivit en del skor på sistone som förtjänar en fin plats och inte i högar..
Rosévinet lockar något enormt men det vår vänta tills i morgon, kanske hampan då med kollegor...