Lilla Rara Sara

Inbillade mig att jag skulle komma upp lätt och smidigt i morse. Sure! Jag känner mig själv och borde ju ha insett att too much activity leder till ledont och behov av mer sömn. Snoozade väckarklockan till halv nio idag och är sådär härligt morgonstel nu.
Fingrarna känns som träpinnar knapprandes på tangentbordet. Lycka är att hålla i den varma kaffekoppen. Värme är skönt. Fingrarna fortsätter vara stela och även när jag släppt koppen så håller fingrarna samma kopp-hållandeform. Kan assistera som mugghållare till folk om det behövs.  Perfekt i exemptelvis bilar som saknar mugghållare, jag gillar att åka bil. Göra med. Kan köra med träpinnar!
Automat då.

Jag tackar Gudarna (eller Gud) för att jag har en morgontrött hund som sover länge. Idag lär hon nog tack och lov sova en stund till då hon varit uppe och hostat och gått runt det lilla livet.
Innan det är dags för kisserundan så har jag förhoppningsvis fått bukt med mitt hår.
Har för en gång skull hyfsat långt hår och har börjat att sova med det i en knut. Efter att ha rumlat runt i sänghamlen en hel natt ser det ut som ett jäkla knullrufs som man kallade det förr. Nu gäller det bara att fingrarna mjuknar upp och axlarna likaså så jag får av det jäkla gummibandet och kan  borsta till hårmanen..
Önska jar kunde fläta håret, då är gummisnodden längre ner så jag lättare når den om morgnarna plus att detä r fint med lite lockigt hår..

Ballerinaskor är jag ett stort fan av just idag. Inget meck med skosnören som det är med mina fina tygskor. Har ni knytit skor med träpinnar någon gång?  Risten att snubbla över snosnören är maximal, om man inte vill ha en gångstil a lá jag har skitit på mig, då kan snubblet minimeras. Ballerina skorna kan man bokstavligt hoppa in i (om nu knäna tillåter ett hopp annars kan man varsamt kliva in i dem).

Värre är det med jeansen, ska jag kunna gå ut med värdigheten i behåll så måste jeansen knäppasoch då måste träpinnarna mjukna upp.
Hade kunnat ta tights men då måste armarna och axlarna jobba för att få på dem och det vill dem inte. Inte utan att jävlas med mig.

Fingrarna kanske mjuknar med en kopp kaffe till?
En kopp till i en redan väldigt rastlös kropp. Hade jag kunant hade jag klättrat på väggarna och rivit ner tapeter om vi haft några. Nu nöjer jag mig med att slå träpinnarna på tangentbordet.
Morgongympa.

Damn it´s nice to be a reumatiker!



ps. Det är nog lika bra med ett PS idag. Ett ps som i, jag är inte ute efter att folk ska tycka synd om mig. Tyck aldrig synd om mig. Jag har levt med detta i 10 år, jag kan hantera det även om det är jobbigt vissa dagar. Men vem har inte jobbiga dagar? Nobody is perfekt.
Med orden vill jag visa att jag inte alltid är den glada, pigga, alerta tjejen som är aldrig bangar.
Morgontimmarna är alltid så här, frågan är bara hur länge morgonstelheten är. Ibland räcker det med att ligga i sängen en stund extra och sträcka på sig, ibland känner jag mig som en vandrande pinne ända till läggdags.

Min kropp och jag är helt olika. Jag vill vara ute bland folk, möblera om, renovera, bygga om, fixa och dona gärna i 180km/h. Kroppen vill ta det lugnare. Dämpa tempot. Luta sig tillbaka. Vila. Det är en kamp och kompromiss som kan göra mig vansinnig..

Människorna runt omkring mig visar ett otroligt förstående för mina nej trots att jag inte är den alldra bästa på att förklara ontet.